18.09

Cancern som bryter ner två av mina nära & kära sakta. En 50-åring

och en 16-åring. Medvetet tänker jag så lite jag kan på det med

och försöker vara positiv och tro mig det har gått över förväntan

bra men i dag sprack det. I dag hade mitt undermedvetna sprungit

i kapp med det medvetna. Pressen med att hålla humöret uppe

försvann. Varje dag är det minst 3 samtal från vardera drabbad,jag

har hört samtalen men försöker att inte tänka på det för mycket.

Jag vill inte veta. Mina mörka ögon är mörkare någonsin och

blanka som silver. Det sved under ögonlocken & tårarna rann,

det känndes som dom aldrig tog slut. Det gjorde faktiskt det. Jag

vill bara att cancern ska försvinna ,jag vill det av hela mitt hjärta.

Vilket är en självklarhet men ändå. Jag vill inget annat. Bara det.

Jag vill att dom ska slippa den smärtsamma processen och bli

friska nu. Cancern bryter ner er och oss i närheten. Jag önskar så

att den bara försvann för hur länge kommer vi och ni orka? Hur

länge kommer vi klara detta lidande? Kommer vi vinna över det?