Sinclair.

Jag sitter på min gamla skola, tänk att det faktiskt är min gamla. Det känns fortfarande konstigt
att Sinclair längre inte är något som jag går till varje dag. Det känns konstigt att jag inte har kvar
mitt skåp,det känns konstigt att jag inte har samma relation till lärare. Jag undrar vad dom tänker
när ser mig sitta här, tycker dom jag är sorglig eller förstår dom att jag sitter här för att jag har
någon anledning. Dom frågar vad jag ska göra i framtiden och frågar vad jag gör nu. Jag säger
samma sak om & om igen. Jag säger att jag vikarierar på dagis ibland, jag säger att jag är inskriven
på Arbetsförmedlingen, jag säger att jag ska läsa matte b, jag säger att det jag saknar med skolan
är att få fota. Jag säger att jag sen ska söka in till soiconomprogrammet i Lund eller i Göteborg.
Dom tycker att det låter bra, att det säkert kommmer passar mig. Sen frågar dom varför jag inte
ska gå en utbildning med foto. Det känns otroligt att alla mina medialärare aldrig tappar hoppet,
hoppet om att man kan lyckas inom den branschen om man bara vill. Jag kunde inte haft bättre
lärare på gymnasiet.

Jag kan tipsa dig om massa saker säger min gamla fotolärare, jag vet ju att du är duktig. Jag blir
glad att han bryr sig så mycket som han gör trots att det var i juni jag tog studenten.Det känns
nästan som jag sviker honom när jag säger att jag får se och ler lite nervöst. Det klart jag vill bli
fotograf, det är min stora dröm men tyvärr tar jag säkerhet före drömmar och går en utbildning.
Det känns konstigt att se människor som jag aldrig sett här förut, det känns konstigt när jag ser
nya lärare, det känns konstigt att gå i korrioderna förbi fotosalen och sen förbi teatersalen bort
mot cafeterian. Nästan lite skrämmande. Allt med skolan känns så himla långt borta vilket är så
konstigt när detta faktiskt var nästan mer hemma än något annat. Jag känner såklart att jag är
klar med allt som har med skolan att göra men det var ändå en trygghet. En trygghet som nu är
ändrad och inte alls samma sak.