Du har stått vid min sida i snart 20 år. Du är en av du som ställt upp mest
för mig ända sedan jag föddes. Så mycket underbar tid av mitt liv har jag
tillbringat med dig och mormor. Ditt kolsvarta hår,dina rynkor,dina pigga
blåa ögon,ditt blänkande munspel,din pipa,din fysik,din envishet. Din vilja
att alltid hjälpa andra, (även dom som haft det så mycket lättare än dig.)
Alla dom gångerna du stått & rökt under köksfläkten även fast du vet hur
sur mormor och mamma blev, alla gånger då jag har stått på dina fötter då
du skulle lära mig dansa,(redan innan jag kunde gå.) Alla gånger jag suttit i
ditt knä och varit tryggast i världen. Alla gånger du lagat pannkakor till mig
när mormor inte varit hemma, du ville visa mig att du också kunde och jag
tyckte alltid dina pannkakor var godast. Det är minnen som lever kvar.
Några av alla miljontals. Allt som har med med dig och göra morfar är en del
av mitt liv. Du är 84 år men ändå inte en dag över 65. Din kärlek för mig morfar,
den är fantastisk. Så som du brytt dig om mig i alla lägen, så som du tagit hand
om mig. Jag är din gulledocka och du är min moffa. Det går inte med alla ord i
världen förklara vad du är för mig. Det går inte, du är helt enkelt min morfar. En
underbar människa. Ordet underbar räcker inte ens på långa vägar. Jag är inte
beredd bara, jag är verkligen inte beredd på att säga hejdå. Jag är inte det. Jag
har aldrig behövt göra det tidigare, det är en av dom sakerna du har kvar att lära
mig. Hur jag hanterar det där mörk,kalla... döden. Du får inte lämna mig så här
utan någon förvarning,inte så här snabbt. Försvinn inte. Du måste bli bra.
Hör du det, du måste! Jag älskar dig finaste moffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar